I Niki Cervins måleri är inget stilla. Breda, vågiga färgstråk dras mot varandra, kolliderar och avlägsnar sig i ett ständigt flöde. Tonerna är denna gång grönskande och jordiga, som om vi bevittnade ett tvärsnitt av växandets dramatik i en studie så närgången att varje detalj abstraherats. Eller är skalan tvärtom så storslagen att det är själva landskapet som bryter upp och faller samman? Exakt vad som utspelas saknar betydelse. Det väsentliga är måleriet som sådant, fylligt och lent omstörtande.
Jag hade gärna sett mer av Cervins arbete, men Molekyl Gallery har andra planer. Och kanske är det inte så dumt att sammanföra hennes bilder med Gitte Eidslotts. Båda är födda vid 1980-talets mitt, verksamma i Malmö och har hittat sitt eget sätt att låta färgen vibrera av rörelse. I Eidslotts fall ristas, skrivs och penslas rytmen in i duken med nervig intensitet. Mönstren som sprider sig över ytan påminner om fågelvingar i flykt eller bränningen som slår in med virvlar och skum i sitt spår. I bakgrunden svallar havet, djupblått, stormgrått eller milt turkost i solnedgångens aprikosa lyster.
Malmö 2021-11-18 © Kristina Maria Mezei
Här är konsten du inte ska missa
Är det en kraftmätning som pågår i Niki Cervins måleri? I
vart fall har våldsamma energier släppts loss. Breda
penselstråk drar upp abstrakta landskap av färg som häver
sig, veckas och störtar samman. Texten till hennes
utställning på Obra talar om scener efter katastrofen, där en
titel som "Katrina" påminner om orkanens förödelse.
Skönheten i de djupröda, rosa och smaragdgröna nyanserna
är påträngande, som ville den på intet sätt nöja sig med det
dämpat smakfulla. Istället väller den fram, otämjd för att
inte säga brutal. Anslaget är på en gång frestande och olycksbådande. Dess slösande tumult får mig att tänka lika
mycket på oron före som efter urladdningen. Det är ett
förlösande måleri att se.
Carolina Söderholm (2020)
An exhibition in high speed
Tor Billgren - Sydsvenskan (2013)
Prophetical formations
Niki Cervin's works completely overwhelm the spectator. The meter wide canvases unfold like great saturated doomsday prophecies. Every single centimeter is used up. Sullen clouds of grey, black, orange and yellow-brown hover in front of us. Niki Cervin lets the colours pour over one another, blotting them out, but not smearing them on top of each other. From out of these clouds, unseen worlds step forward; newly made or lost landscapes. Without titles, these works become ours to fill with content. With her dystopian colours, Cervin paints a vision of the future that suggests emptiness and desolation. The dreamlike coloured landscapes speak of a different time. Small towns are silhouetted, a ghost town marked on the map. The colour drips down over the town, in between these intrusive, restless works, little pencil drawings poke out. They pop up like mushrooms in the forest. Small maps unfold. Or are they crumpling? They are maps over places, long since abandoned, where we neither can, nor wish to, go. These are drawings that illustrate lost places on earth, as well as in ourselves. Characterised by a richness of detail and delicate labyrinths, they contrast against the saturated sheets that are dripping with colour. But there is something fateful in all the pieces. The absence of reality and life is striking. Dreamily, the masses of colour float out, and take a new direction. These are traces of the thoughts and inner life of man, rather than something else. Niki Cervin's works breathe insight about something bigger and deeper. Without getting stuck, she develops her imagery. Clearly and distinctly, she continues to build on what she's started. In her majestic landscape we can probably all find ourselves. Or disappear.