Reviews
Reviews in Swedish with English translations

En utställning i hög hastighet
Det var på uttagningen till den jurybedömda salongen Ung Konst 2006 som jag första gången fick se den då 21-åriga Niki Cervins målningar. Det var som att blicka ut över morgondisiga landskap genom en fuktskadad kikare. Vid första stora soloutställningen på Estetica 2008 kompletterades det utsökta färgsprakandet med ytterst sparsmakade blyertsteckningar. Hon visade tidigt att hon behärskade det monumentala och färgmättade med samma självklarhet som det extremt avskalade. Det är fortfarande den mest övertygande debuten jag sett. Därför var det med spänning jag gick till Estetica för att återstifta bekantskapen med hennes konst. Kanske lite nervöst också; det är lätt hänt att en konstnär som tidigt får uppskattning för ett visst uttryck fastnar i detta och blir enkelspårig istället för att våga sig in på andra vägar. Men den farhågan är hittills obefogad. Om de tidiga verken gestaltade ett fruset ögonblick i ett landskap, så är den jämvikten nu rubbad, både i teckningarna och i målningarna. Flera av verken innehåller rörelser, igångsatta antingen av en utåtverkande, explosiv kraft, eller av gravitationen, som drar motivets beståndsdelar nedåt. Teckningarna är fortfarande enkla, men ett uns av serietidningsestetik har smugit sig in genom sättet att skapa rörelse.Utställningens mittpunkt är en väldig målning som även ingick i Dunkers Kulturhus utställning ”Mer passion” förra året. Här är rörelsen riktad inåt. Det är som att man befinner sig i någon sorts bilbana i ultrahög hastighet, mitt under ett race på liv och död i en postapokalyptisk dystopi. Jag får en känsla av sammanbrott. Den struktur som skulle kunna vara en väg i bilden bryts upp av väldiga krafter längre fram.Här finns också ett spännande mellanting mellan kraftmålningarna och landskapen:små teckningar utförda med färgpenna, där krafterna har fått olika färger. Vektorer av magnetfält, gravitation, hastighet och acceleration fyller bilden och blir till taggiga landskap. Fysik möter psykedelia möter den japanske träsnittsmästaren Hokusai.

An exhibition in high speed
It was during the selection process for the jury-judged salon Ung Konst (Young Art) 2006 that I first saw the then 21 year old Niki Cervin's paintings. It was like gazing out over a hazy morning landscape through binoculars damaged by the damp. At her first solo exhibition at Estetica 2008, the exquisite vibrancy was complemented with restrained pencil drawings. Early on she displayed a mastery of the monumental and colour-saturated with the same ease as the extremely stripped down. This is still the most convincing debut I have seen, and it was therefore with some excitement that I went to Estetica to reacquaint myself with her art. Perhaps also with some trepidation; as it is not uncommon for an artist to receive recognition for a certain artistic expression early on, and get stuck in one track instead of venturing out on different paths. But so far, these concerns are unwarranted. If the early works embodied a frozen moment in a landscape, then that equilibrium is now disturbed, both in the drawings and in the paintings. Several of the works contain movement, started either by an explosive force, or by gravitation, which draws the components of the motif downwards. The drawings are still simple but, through the way that motion is created, an element of the aesthetics of comics has sneaked in. The exhibition's central point is an enormous painting which was also part of the exhibition "More Passion" at Dunkers Cultural Centre last year. Here, the movement is directed inwards. It is like going at ultra high speed on some sort of car track, in the middle of a race for life or death in a postapocalyptic dystopia. I get a sense of collapse. The structure, which could be a road in the picture, is broken up by immense forces further ahead. There is also an exciting cross between the power paintings and the landscapes, small drawings carried out with coloured pen where the forces have been given different colours. Vectors of magnetic fields, gravitation, velocity and acceleration fill the image and become jagged landscapes. Physics-meets psychedelia-meets the japanese artist Hokusai. 

Tor Billgren
Sydsvenskan 2013-04-02
_________________________________________________________________________________________________


Profetiska formationer
Niki Cervins verk fullkomligt väller över betraktaren. Som stora färgmättade domedagsprofetior vecklar de meterbreda dukarna ut sig. Varenda liten centimeter är utnyttjad. Grå, svarta, orange och gulbrunmurriga moln svävar framför oss. Niki Cervin låter färgerna rinna över varandra. Suddar ut dem men smetar inte in dem i varandra. Ur dessa moln träder osedda världar fram, nyblivna eller förlorade landskap. Utan titlar blir dessa verk våra att fylla med innehåll. Med sina dystopiska färger målar Cervin upp en framtidsvision som låter ana en tomhet och ödslighet. De drömlika färglandskapen talar om en annan tid. Små städer avtecknar sig som konturer, en spökstad utmärkt på kartan. Färgen droppar ner över staden.In mellan dessa påträngande oroliga verk sticker små blyertsteckningar ut. Som svampar i skogen poppar de upp. Små kartor vecklar ut sig. Eller skrynklar de ihop sig? Det är kartor över sedan länge övergivna platser, dit vi varken kan eller vill ta oss. Detta är teckningar som illustrerar förlorade platser på jorden, såväl som i oss själva. Präglade av detaljrikedom och delikata irrgångar kontrasterar de mot de färgdroppande sjoken. Men i alla verk finns något ödesmättat. Frånvaron av verklighet och liv är slående. Drömska flyter färgmassorna ut och tar en ny riktning. Detta är spår av människans tankar och själsliv snarare än något annat. Niki Cervins verk andas en insikt om något större och djupare. Utan att fastna utvecklar hon sitt eget bildspråk. Tydligt och klart bygger hon vidare på det hon börjat med. I hennes storslagna landskap kan vi nog alla hitta oss själva. Eller försvinna. 

Prophetical formations
Niki Cervin’s works completely overwhelm the spectator. The meter wide canvases unfold like great saturated doomsday prophecies. Every single centimeter is used up. Sullen clouds of grey, black, orange and yellow-brown hover in front of us. Niki Cervin lets the colours pour over one another, blotting them out, but not smearing them on top of each other. From out of these clouds, unseen worlds step forward; newly made or lost landscapes. Without titles, these works become ours to fill with content. With her dystopian colours, Cervin paints a vision of the future that suggests emptiness and desolation. The dreamlike coloured landscapes speak of a different time. Small towns are silhouetted, a ghost town marked on the map. The colour drips down over the town, in between these intrusive, restless works, little pencil drawings poke out. They pop up like mushrooms in the forest. Small maps unfold. Or are they crumpling? They are maps over places, long since abandoned, where we neither can, nor wish to, go. These are drawings that illustrate lost places on earth, as well as in ourselves. Characterised by a richness of detail and delicate labyrinths, they contrast against the saturated sheets that are dripping with colour. But there is something fateful in all the pieces. The absence of reality and life is striking. Dreamily, the masses of colour float out, and take a new direction. These are traces of the thoughts and inner life of man, rather than something else. Niki Cervin’s works breathe insight about something bigger and deeper. Without getting stuck, she develops her imagery. Clearly and distinctly, she continues to build on what she’s started. In her majestic landscape we can probably all find ourselves. Or disappear. 

Anna Sandberg
Om konst 2009-12-10 
________________________________________________________________________________________________